Lozzan

Måndagsmorgon...det var som vanligt rätt segt. Trots det blev dagen riktigt bra.
Först på schemat stod Idrott och hälsa. Tillbringades även denna vecka i cirkelrummet och det var skönt att jobba lite. Fick faktiskt beröm efteråt för att jag kämpade så bra (ja, jag skryter). Visserligen kanske det märktes extra mycket eftersom de flesta bara satt och degade, men ändå.
Sedan var det engelska. Hade läxförhör på lite glosor. Hade endast 39 stycken i läxa (hälften av det som var tänkt innan) och förhöret gick som en dans. Vi får se om jag lyckades pricka in alla rätt...
Efter lunch var det matte. Inga problem där heller, hade gjort hälften av det vi skulle göra den lektionen så behövde inte stressa. Tyvärr fick vi inte tillbaka proven den här lektonen heller...
Sist var det, som ni såg i inlägget innan, datorkunskap. Även där måste jag erkänna att jag gjorde otroligt bra ifrån mig. Haha, idag är jag inte blygsam.

När jag kom hem skrev jag klart mina plugglappar inför Natrukunskapsprovet på onsdag, såg på ett gammalt Top Model-avsnitt och sedan gick jag en liten promenad på femtio minuter.
Senare lagade jag mat, matvete och så wookade jag grönsaker och bönor tillsammans med cocosmjölk. Jättegott och jag är imponerad av mina matlagningskunskaper.

Haha, nu ska jag sluta tjata om hur duktig jag är.

Ha det bra!


Bifogar en bild från Nyårsafton förra året, för att jag känner mig lite bubblig och inte alls deptrimerad över mörkret.

Precis som alla andra måndagar har jag snart datorkunskap. Det är slappt och segt, lite lagom avslutning på en för övrigt inte så jobbig dag.
Förhoppningsvis kommer jag att blogga lite senare, borde ha tid till det.

Ha det bra!

Den här veckan har det varit ganska fullt upp, det gillar jag. Har inte kunnat blogga något och har väl egentligen inte ritkigt tid eller ork till det nu heller. Ville bara tala om att jag inte glömt bloggen.

Ha ett bra veckoslut!

Känner mig lite konstig ochj är rädd att jag ska falla tillbaka till ångesten igen. Har mått relativt bra de senaste dagarna så nu blir jag lite orolig. Förhoppningsvis är det bara lite söndagsångest som håller sig kvar.

Lycka till med dagen!

Det har varit en typsik söndag. Grått, trist, ångestladdat och segt. Söndagar är ju igentligen rätt härliga om man tänker efter. Man är ledig, man har klarat av veckan och ja...ändå är det någontigt som får mig att ogilla söndagarna.

För att inte bli fast inne hela dagen gick jag bort och såg till hästarna på betet. De såg nöjda ut men det blir nog ändå skönt för dem att stallas in snart. Hagarna uppe vid stallet är visserligen inte lika roliga, men det är absolut bättre underlag när det är sådant här väder. Betet har redan börjat likna en sjö.
Sedan tog jag Vetarundan hem så sammanlagt gick jag väl en 75 minuters promenad. I vanliga fall brukar jag tycka att det är ganska så skönt att bara gå, lyssna på musik och tänka lite men idag blev jag ganska uttråkad. Dessutom var jag tvungen att passera flera blomflugesvärmar. Några stycken flugor gör mig ingen men när de är så pass många blir det faktiskt ganska äckligt.

Sju timmar kvar av denna vecka, gör det besta av dem! Tjo!

Snart är det äntligen helg, bara tre lektioner kvar. Slutar klockan ett idag, det ska bli riktigt skönt.

Ha det bra!

Den där något är du, den som läset det här. Nu har jag visserligen inte bloggat så mycket de senaste veckorna men det jag har skrivit har väl inte varit överfult med glada känslor och händelser. Det är säkert jättetråkigt att läsa det jag skriver, om hur deppigt det känns men jag tror jag behöver skriva av mig. Inte för att något förändras av att någon läser det eller inte, det tror jag inte, utan för min skull. Kanske gör det någon nytta av att få skriva ut allt (som egentligen inte är någonting) och få se det nedskrivet. Kanske kan jag se lite mer objektivt på allt och kunna hjälpa mig själv (och ja, jag kunde skriva på ett papper men det är min blogg och jag får skriva om vad jag vill).
Vi får se hur inlägget ser ut när det är klart, om jag publicerar det över huvud taget eller bara behåller det för mig själv.

Vad är det jag pratar om, vad är det som är så jobbigt och hemskt och bara..blah. Jag vet inte. Ärligt, jag kan inte sätta fingret på det. Ingen som jag känner har dött, jag och alla i min närhet mår relativt bra, skolan är okej, jag har inga krav på mig att vara i stallet varje dag, vad jag vet finns det ingen "Vi-som-hatar-Lovisa"-klubb...Det känns ändå inte bra.

De två första punkterna finns det kanske inte så mycket att skriva om. Förutom att mamma har fått min förkylning så är allt bra.

Skolan är det kanske lite sämre med. Det har absolut ingenting med själva skolan att göra. Jag uppskattar lektionerna, ingen är elak mot mig, jag känner (än så länge) att jag har gott om tid att utföra alla uppgifter. Det är bara så jobbigt med alla krav. Visst kan ingen tvinga mig att gå till skolan, gymnasiet är inte obligatoriskt och det är jag som bestämmer om jag ska göra det bästa av utbildningen eller inte.
Tre år är inte så mycket, sedan kan jag börja mitt liv. "Wiiiieee!" eller "Hjälp!?!". Så känns det. Jag tror jag har någon ålderskris. Vad ska jag göra, vem är jag, vad är meningen med mitt liv? Vad är det som gör det värt att gå upp på morgonen?
(Redan nu kan jag tillägga att den där klumpen, det där psykiska viruset börjar lätta lite och det känns helt ok. Framsteg!)

Så till hästarna då... Just nu är jag väl i stallet 2-3 gånger i veckan. Antingen kör jag Nogge eller hjälper till med lektioner. Jag behöver aldrig mocka, fodra eller göra något sånt. En dröm för vissa, kanske även mig om jag var tvungen att macka trettio boxar om dagen, men inte nu. Jag vill vara i stallet mer, ta hand om hästarna, spendera tid där. Det är som en slags terapi för mig och jag mår bra av det.
Lösning: Åk dit oftare.
Lätt att säga, skriva och tänka, men i praktiken är det inte så enkelt. Just nu går alla hästarna ute på bete och även om det går ganska smidigt att ta in och bara borsta dem så känns det lite för...otillräckligt ibland. Så det är till störtsta del mitt eget fel, men det finns samtidigt en förklaring till varför det inte finns så mycket att göra där.
Nu till hösten hoppas jag att det blir lite mer att göra. På onsdag startar en ny kurs, hästarna ska snart stallas in och flytta in i ett nytt stall. Det senaste halvåret har det varit lite pyssel med att se till att ha hästar och utrustning undanstädat vissa dagar i veckan då stallet inte tillhör travskolan.

Så till den sista punkten... I min vetskap finns det inte någon som hyser mer än vardagligt agg mot mig, det finns heller ingen som dyrker mig (bortsätt från mina föräldrar) och ingen jag ringer bara för att kolla hur den personen mår. Jag har många bekanta men inga nära vänner, vilket faktiskt är tvärt emot hur jag är som person ovh föredrar att ha det. Det stör mig ibland, men ärligt talat känns det viktigare att fokusera på mig själv just nu och det är inget större problem.

Så, nu har jag läst igenom allt jag själv har skrivit och det är så lätt att sitta här nu och säga: "Det här klarar jag", "Vilken vekling jag är som bryr mig om sådana småsaker, jag vet att jag kan bättre". Jag kan peppa mig själv hur mycket som helst och sedan vända bort blicken, pyssla med något annat..och den där klumbpen med det psykologiska viruset kommer tillbaka.
Jag har inte lösningen på allt, inte ens i närheten. Jag kan förakta mig själv hur mycket som helst men det hjälper inte. Jag vet att det största problemet jag måste ta tag i är att acceptera mitt liv, min framtid och minha val. Det simplaste är många gånger det svåraste av allt..tills man faktiskt har klarat det.

Mtt inlägg var segt och jobbigt att läsa men jag tror faktiskt att alla kan relatera till det sista. Det viktigaste är att känna sig trygg i sig själv så kommer allt runt omkring att kännas lättare.

Ha an bra dag, från eran Dr. Phil och min egen patient, Lovisa.