Magnet för konstigt tågfolk
Sådär, då ska jag väl berätta lite om vad som faktiskt hände under helgen. Jag kan ju numera faktiskt kalla mig en utbildad ledarassistent, hihi.
De som har brytt sig om att läsa rubriken kanske undrar vad jag menar. Det är alltså jag som är magneten som drar till sig lustiga typer på landets tågstationer. Första exemplet, från i fredags. Jag hade precis sköljt ner ett par huvudverkstabletter med min nyinköpta festis då jag upptäckte att det stod en konstig typ och tittade på mig. Jag försökte ignorera honom där jag satt men det var omöjligt. Han stod och vaggade och då och då tog han ett steg åt sidan, mot bänken där jag satt. Samtidigt höll han på med några konstiga ljud, typ "huuh". Jag blev ju livrädd, ingen av personerna runt omkring mig verkade reagera men å andra sidan var det ju ingen som "tillhörde mig". Jag var helt ensam (buhu).
Sedan ställde sig gubben framför pressbyrån och mummlade något samtidigt som han drog jackans dragkedja upp och ner. Jag hörde inte vad han sa men det lät som när de där sjuka personerna i kriminalserier rabblar religösa ramsor för sig själv. Riktigt läskigt (jag ser inte alls för mycket på tv)! Sedan upprepade han dessa två saker flera gånger. När jag till slut gick ut ur väntsalen följde han inte efter. Faktum är att jag tror att han satte sig på bänken där jag satt. Kanske ansåg han att jag hade tagit hans plats och bad till gud att jag skulle flytta på mig eftersom han uppenbarligen inte lyckades skrämma iväg mig först. Well, slutet gott allting gott.
Exempel nummer två är från gårdagen då jag satt på centralstationen i Stockholm och väntade på mitt tåg. Det blev faltoslt mycket väntande eftersom jag kom dit så tidigt, jag ville ju inte riskera att missa tåget. Det visade sig att det var mycket svårare att hitta toaletterna än att hitta rätt spår så det gick ju bra. Iallafall, till den konstiga tågmänniskan. Även denna gången var det en man som hade problem med talet. När han stannade framför mig trodde jag först att han ville nå papperskorgen bakom mig eller kanske tidningsstället (även om det var tomt). Han sluddrade rejält, hade också några "huuh"-ljud för sig och jag förstod inte alls vad han ville. "Mhyyeeehnthh" upprepade han, till slut förstod jag att han menade mynt. Jag svarade artigt "Tyvärr", så då gick han.
Tredje exemplet, som jags ka försöka att bara skriva kort om, är från idag. Jag väntade på pendeln hem efter skolan och stod och solade ansiktet (det var ju soligt idag!) då jag blev knuffad. När jag vände mig om såg jag två män som vinglade längs med asfalten. Det var nog fler en jag som konstaterade att de hade problem med balanssinnet, antagligen hade de varit lite för glada i drickan. Så kan det gå...klockan halv tre en måndagseftermiddag.
Det blev en hel del om lustiga gubbar det där. Om man ska bortse från det har jag haft det jättebra. Vi har gått igenom säkerhet i stall, hästkunskap, barn-och ungdomars utveckling och lite annat som man kan ha nytta av. Det har varit väldit inspirerande och intressant, inte minst har man fått idéer från de andra travskolorna i landet. Det pågick ju en likadan kurs udner helgen i Göteborg, så jag var den som bodde längst söderut. Annars var det folk från ända upp till Skellefteå, fast flest var det från Stockholm såklart, men kul är det att höra olika dialekter. Det är synd att jag pratar östgötska, det är så himla fult. Tyvärr finns det inte så mycket att göra år den saken.
Det enda jag kan klaga på är väl maten på hotellet (och att det luktade från avsloppet i mitt rum, det kändes lite sjaskigt faktiskt). Lite dålig variation. En annan jobbig grej var att min resväska var så tung. Jag vägde den faktiskt när jag kom hem igår (iallafall så gott det gick). 10,6 kilo! Jag som tyckte att jag var så duktig på att bara ta med det nödvändigaste den här gången...fast tre par skor kanske är lite för mycket för en helg?
Jag skulle kunna skriva i all evighet känns det som, men jag får avsluta med att en sak jag kom på är att vi behöver ett Kallblod. Här i Mantorp (läs: jag, Lovisa) blir man helt lyrisk den gången per år då det faktiskt kommer något Kallblod till travbanan. De är så vackra! Jag får väl trösta mig med ett tjockt varmblod istället, för Kalle är mycket kraftigare än Kallblodstravaren de har på travskolan på Solvalla (som för övrigt är en helt underbart söt häst med sin långa, långa man). Sedan har vi ju en Nogge, den ende av sitt slag, och det är inte alla som har!
Ha en fortsatt trevlig kväll!
De som har brytt sig om att läsa rubriken kanske undrar vad jag menar. Det är alltså jag som är magneten som drar till sig lustiga typer på landets tågstationer. Första exemplet, från i fredags. Jag hade precis sköljt ner ett par huvudverkstabletter med min nyinköpta festis då jag upptäckte att det stod en konstig typ och tittade på mig. Jag försökte ignorera honom där jag satt men det var omöjligt. Han stod och vaggade och då och då tog han ett steg åt sidan, mot bänken där jag satt. Samtidigt höll han på med några konstiga ljud, typ "huuh". Jag blev ju livrädd, ingen av personerna runt omkring mig verkade reagera men å andra sidan var det ju ingen som "tillhörde mig". Jag var helt ensam (buhu).
Sedan ställde sig gubben framför pressbyrån och mummlade något samtidigt som han drog jackans dragkedja upp och ner. Jag hörde inte vad han sa men det lät som när de där sjuka personerna i kriminalserier rabblar religösa ramsor för sig själv. Riktigt läskigt (jag ser inte alls för mycket på tv)! Sedan upprepade han dessa två saker flera gånger. När jag till slut gick ut ur väntsalen följde han inte efter. Faktum är att jag tror att han satte sig på bänken där jag satt. Kanske ansåg han att jag hade tagit hans plats och bad till gud att jag skulle flytta på mig eftersom han uppenbarligen inte lyckades skrämma iväg mig först. Well, slutet gott allting gott.
Exempel nummer två är från gårdagen då jag satt på centralstationen i Stockholm och väntade på mitt tåg. Det blev faltoslt mycket väntande eftersom jag kom dit så tidigt, jag ville ju inte riskera att missa tåget. Det visade sig att det var mycket svårare att hitta toaletterna än att hitta rätt spår så det gick ju bra. Iallafall, till den konstiga tågmänniskan. Även denna gången var det en man som hade problem med talet. När han stannade framför mig trodde jag först att han ville nå papperskorgen bakom mig eller kanske tidningsstället (även om det var tomt). Han sluddrade rejält, hade också några "huuh"-ljud för sig och jag förstod inte alls vad han ville. "Mhyyeeehnthh" upprepade han, till slut förstod jag att han menade mynt. Jag svarade artigt "Tyvärr", så då gick han.
Tredje exemplet, som jags ka försöka att bara skriva kort om, är från idag. Jag väntade på pendeln hem efter skolan och stod och solade ansiktet (det var ju soligt idag!) då jag blev knuffad. När jag vände mig om såg jag två män som vinglade längs med asfalten. Det var nog fler en jag som konstaterade att de hade problem med balanssinnet, antagligen hade de varit lite för glada i drickan. Så kan det gå...klockan halv tre en måndagseftermiddag.
Det blev en hel del om lustiga gubbar det där. Om man ska bortse från det har jag haft det jättebra. Vi har gått igenom säkerhet i stall, hästkunskap, barn-och ungdomars utveckling och lite annat som man kan ha nytta av. Det har varit väldit inspirerande och intressant, inte minst har man fått idéer från de andra travskolorna i landet. Det pågick ju en likadan kurs udner helgen i Göteborg, så jag var den som bodde längst söderut. Annars var det folk från ända upp till Skellefteå, fast flest var det från Stockholm såklart, men kul är det att höra olika dialekter. Det är synd att jag pratar östgötska, det är så himla fult. Tyvärr finns det inte så mycket att göra år den saken.
Det enda jag kan klaga på är väl maten på hotellet (och att det luktade från avsloppet i mitt rum, det kändes lite sjaskigt faktiskt). Lite dålig variation. En annan jobbig grej var att min resväska var så tung. Jag vägde den faktiskt när jag kom hem igår (iallafall så gott det gick). 10,6 kilo! Jag som tyckte att jag var så duktig på att bara ta med det nödvändigaste den här gången...fast tre par skor kanske är lite för mycket för en helg?
Jag skulle kunna skriva i all evighet känns det som, men jag får avsluta med att en sak jag kom på är att vi behöver ett Kallblod. Här i Mantorp (läs: jag, Lovisa) blir man helt lyrisk den gången per år då det faktiskt kommer något Kallblod till travbanan. De är så vackra! Jag får väl trösta mig med ett tjockt varmblod istället, för Kalle är mycket kraftigare än Kallblodstravaren de har på travskolan på Solvalla (som för övrigt är en helt underbart söt häst med sin långa, långa man). Sedan har vi ju en Nogge, den ende av sitt slag, och det är inte alla som har!
Ha en fortsatt trevlig kväll!
Kommentarer
Trackback