Lozzan

Den där något är du, den som läset det här. Nu har jag visserligen inte bloggat så mycket de senaste veckorna men det jag har skrivit har väl inte varit överfult med glada känslor och händelser. Det är säkert jättetråkigt att läsa det jag skriver, om hur deppigt det känns men jag tror jag behöver skriva av mig. Inte för att något förändras av att någon läser det eller inte, det tror jag inte, utan för min skull. Kanske gör det någon nytta av att få skriva ut allt (som egentligen inte är någonting) och få se det nedskrivet. Kanske kan jag se lite mer objektivt på allt och kunna hjälpa mig själv (och ja, jag kunde skriva på ett papper men det är min blogg och jag får skriva om vad jag vill).
Vi får se hur inlägget ser ut när det är klart, om jag publicerar det över huvud taget eller bara behåller det för mig själv.

Vad är det jag pratar om, vad är det som är så jobbigt och hemskt och bara..blah. Jag vet inte. Ärligt, jag kan inte sätta fingret på det. Ingen som jag känner har dött, jag och alla i min närhet mår relativt bra, skolan är okej, jag har inga krav på mig att vara i stallet varje dag, vad jag vet finns det ingen "Vi-som-hatar-Lovisa"-klubb...Det känns ändå inte bra.

De två första punkterna finns det kanske inte så mycket att skriva om. Förutom att mamma har fått min förkylning så är allt bra.

Skolan är det kanske lite sämre med. Det har absolut ingenting med själva skolan att göra. Jag uppskattar lektionerna, ingen är elak mot mig, jag känner (än så länge) att jag har gott om tid att utföra alla uppgifter. Det är bara så jobbigt med alla krav. Visst kan ingen tvinga mig att gå till skolan, gymnasiet är inte obligatoriskt och det är jag som bestämmer om jag ska göra det bästa av utbildningen eller inte.
Tre år är inte så mycket, sedan kan jag börja mitt liv. "Wiiiieee!" eller "Hjälp!?!". Så känns det. Jag tror jag har någon ålderskris. Vad ska jag göra, vem är jag, vad är meningen med mitt liv? Vad är det som gör det värt att gå upp på morgonen?
(Redan nu kan jag tillägga att den där klumpen, det där psykiska viruset börjar lätta lite och det känns helt ok. Framsteg!)

Så till hästarna då... Just nu är jag väl i stallet 2-3 gånger i veckan. Antingen kör jag Nogge eller hjälper till med lektioner. Jag behöver aldrig mocka, fodra eller göra något sånt. En dröm för vissa, kanske även mig om jag var tvungen att macka trettio boxar om dagen, men inte nu. Jag vill vara i stallet mer, ta hand om hästarna, spendera tid där. Det är som en slags terapi för mig och jag mår bra av det.
Lösning: Åk dit oftare.
Lätt att säga, skriva och tänka, men i praktiken är det inte så enkelt. Just nu går alla hästarna ute på bete och även om det går ganska smidigt att ta in och bara borsta dem så känns det lite för...otillräckligt ibland. Så det är till störtsta del mitt eget fel, men det finns samtidigt en förklaring till varför det inte finns så mycket att göra där.
Nu till hösten hoppas jag att det blir lite mer att göra. På onsdag startar en ny kurs, hästarna ska snart stallas in och flytta in i ett nytt stall. Det senaste halvåret har det varit lite pyssel med att se till att ha hästar och utrustning undanstädat vissa dagar i veckan då stallet inte tillhör travskolan.

Så till den sista punkten... I min vetskap finns det inte någon som hyser mer än vardagligt agg mot mig, det finns heller ingen som dyrker mig (bortsätt från mina föräldrar) och ingen jag ringer bara för att kolla hur den personen mår. Jag har många bekanta men inga nära vänner, vilket faktiskt är tvärt emot hur jag är som person ovh föredrar att ha det. Det stör mig ibland, men ärligt talat känns det viktigare att fokusera på mig själv just nu och det är inget större problem.

Så, nu har jag läst igenom allt jag själv har skrivit och det är så lätt att sitta här nu och säga: "Det här klarar jag", "Vilken vekling jag är som bryr mig om sådana småsaker, jag vet att jag kan bättre". Jag kan peppa mig själv hur mycket som helst och sedan vända bort blicken, pyssla med något annat..och den där klumbpen med det psykologiska viruset kommer tillbaka.
Jag har inte lösningen på allt, inte ens i närheten. Jag kan förakta mig själv hur mycket som helst men det hjälper inte. Jag vet att det största problemet jag måste ta tag i är att acceptera mitt liv, min framtid och minha val. Det simplaste är många gånger det svåraste av allt..tills man faktiskt har klarat det.

Mtt inlägg var segt och jobbigt att läsa men jag tror faktiskt att alla kan relatera till det sista. Det viktigaste är att känna sig trygg i sig själv så kommer allt runt omkring att kännas lättare.

Ha an bra dag, från eran Dr. Phil och min egen patient, Lovisa.